Resa

Jag ska resa bort. Långt bort. Jag längtar redan dit. Det är inte lång tid kvar, men jag är otålig. Den--
Pennspetsen gick sönder. Måste vässa den innan jag fortsätter skriva. Jag har skrivit mer på sistånde. Inte så konsigt, resan är verkligen något att se fram emot. I börjanskrev jag bara lite grann. Inget målande eller beskrivande. Med tiden gick det lättare att sätta känslorna på papper. Det var skönt att få dem ur sig. Släpper upp. Lättar tyngden på axlarna. Nu är snart boken full, bara några sidor kvar.
Jag fortsätter skriva.
Den kommer att vara ganska långt, resan. Resan dit. Men det kommer vara värt det när vi kommer fram. Det kommer att vara underbart där. Men jag kan inte beskriva det nu, jag har ju inte varit där ännu. Sen kommer jag att skriva om den, lovar. Men--
Mamma ropar. Det är middag, så jag får fortsätta skriva senare.
Det gjorde ont att ställa sig upp, såren på ryggen har fortfarande inte läkt. Det kommer dem att gör snart. Det är bara att bita ihop, som pappa brukar säga. Så jag bet ihop.
Läpparna är svullna, jag har bitit ihop för mycket.
Middagen var jättegod, som alltid, sa jag till mamma. Det skulle jag säga. Jag säger det. Hon ler hjärtligt och säger att jag kan sätta disken i diskkon, hon skulle diska allt sen. Pappa frågar om jag har några läxor jag behöver hjälp med.
Vi har inget svårt nu, sa jag och gick upp för trappan till mitt rum. Självklart skulle pappa komma upp i alla fall för att se att allt var som det skulle, men det skulle han inte förrän om en timme eller så, när han ätit upp sin mat i lugn och ro och låtit den smälta ner med ett par wisky.
Men tills dess får du försöka föreställa det mest fantastiska plats du kan tänka dig. Det ser nog lite ut som det. Fast kanske bättre.
När jag varit där kommer inte klasskompisarna att reta mig lika mycket. Inte slå mig heller. Jag kommer att ha nytt mod och visa att jag inte är så feg som de tror. Mina sår kommer också ha läkt tills jag kommer tillbaka. Då kan jag göra saker som man behöver ta av sig tröjan för att kunna göra. Var roligt. Då tror de inte att jag är feg för att jag inte vill simma när vi är på utflykt eller inte vill göra lekar med hopprep. Jag kommer att kunna göra så många saker. Längtar, det gör jag så jag nästan spricker!
Pappa kommer in i rummet. Han har druckit ganska mycket idag. Lite för mycket. Det kommer att göra ont idag, verkligen ont.
Mamma kommer som vanligt att låtsats inte höra det. Det är bra, senast hon försökte stoppa honom fick hon lika mycket sår som jag. Det vill jag inte att hon ska få. Hon är värd mer än det.
Inte för att jag lät så mycket. Jag är van. Men skrik är inte allt som låter. Skärpet låter när det slår mot min rygg, det är omöjligt att hindra det ljudet. Och det skulle mamma att höra där nere, när hon diskade disken, fasän hon hade vattnet rinnande.
Nya sår, det hade jag idag. Ingen nyhet, men nu kommer det ta längre tid för allt att läka. Äsch, det kommer läka förr eller senare.
Pappa kommer att gå till sängs efter han kollat upp på mig. Mamma kommer att vara uppe längre för att komma in i sovrummet när han gått och lagt sig. Tills dess kommer hon att städa den rena undervåningen lite till. Då har jag tid med att skriva mer.
Pappa kommer inte att följa med på resan. Han kommer att vara upptagen med annat, så det blir bara mamma och jag. Det är jag tacksam för. Då kan han inte kolla upp på mig när jag är borta.
Alla läxor måste jag göra innan jag åker. Några är ju till någon gång då jag är borta, så när jag är tillbaka kommer de vara försenade, och det vill jag ju inte. Men det är sista gången innan jag rester bort som jag skriver i dagboken så jag får vänta lite till med läxorna för att skriva lite extra idag.
Jag behöver faktiskt inte packa till denhär resan. Den är ju till ett så speciell men så vanlig plats. Men att komma dit är svårt, samtidigt lätt. För att vara ärlig, har jag ingen aning om hur lång resetiden är dit. Det beror nog på vem som åker dit.
Pappa ska inte med oss som sagt, han ska till en plats där han kommer vara mycket upptagen och inte ha möjlighet att kontakta oss. Han kommer att vara borta längre än oss, så vi lär inte se honom på ett tag.
Men, om du ursäktar mig, så måste jag göra lite läxor. Vi ses kankse någon annan gång, kära dagbok. Jag kommer att sakna dig där borta,
lycka till utan mig
När jag gjort alla läxor var vi redo för att resa.
Mammas och pappas sovrum är ett rum med en dubbelsäng, garderob, nattygsbord, några mattor och en stol. Ur garderoben tar jag ut pappas automatgevär. Han har visat mig hur man använder det, så sjävklart vet jag hur jag ska göra. Jag laddar den så tyst jag kan. Det bästa med den är att man inte behöver ladda om den efter två skott, man kan skjuta fler skott innan man behöver ladda om, vilket gör det lättare för mig.
Jag går tyst fram till mammas sida av sängen. Jag lyfter geväret och trycker av. En enorm smäll dånar. Mammas resa gick fort.
Pappa hade flygit upp ur sängen av rädsla när jag avlossat skottet. Så klart. Han var inte full nog för att vara medvetslös. Precis som planerat. Utmärkt.
Pappa var förvirrad, men inte länge. Kanske hade han känt det på sig lite grann? Spelar inte stor roll. Han var på andra sidan sängen, med en försvarsställning, benen brett isär och händerna lätt utsträckta framåt. Den skulle föreställa en försvarsställning, borde jag kanske säga. Han vinglade lite, på grund av alkoholen. Han kanske var han full nog för att våga sig på att försöka ta geväret ifrån mig. Det skulle inte förvåna mig, men jag var beredd på den möjligheten. Kanske.
Jag lyfter geväret upp i ögonhöjd och siktar med stadig hand mitt i mellan hans ögon. Han ser på mig med ögon fulla av osäkerhet och frustration. Varför skulle han göra dethär idag? frågade dem. Jag skulle inte visat hur man använder geväret, sa de samtidigt, lika tydligt.
Jag log. Äntligen skulle han inte komma efter mig eller mamma. Han skulle inte nå oss.
Hoppas att du har ett långt liv i helvetet, pappa, sa jag och tryckter av. Pang. Det lät inte lika högt nu för mig, mina öron var lite döva efter första skottet. Han fick också en snabb resa.
Nu var det bara jag kvar. Jag sätter tillbaka geväret där det var i garderoben och går in i mitt rum. Jag behövde busskortet och en tjockjacka.
På väg till bussen hör jag sirener komma mot huset. De kommer från andra hållet till huset, så jag kommer inte stöta på dem innan jag hunnit till busshållplatsen.
Bussen kom precis i tid. Som planerat.
Den åker ut på landet, där jag går av. På landet finns det inga lampor längst öde gator eller någon utebelysning vid hus, så det är svårt att se, Men det skulle inte hindra mig. Jag visste vart jag skulle. Och så mörkt var det inte, inte efter man vant sig vid mörkret.
Sjön var den mörkaste jag sett. Det berodde nog på att jag aldrig varit vid en sjö på natten. Men ändå, den är ändå den mörkaste. Skulle jag säga hittills? Kvittar.
Några meter bort ligger det jag lämnade där för ett par dagar sedan.
Jag knyter fast stenarna vid fotknölarna med repet. Hårt. Det borde göra det. Så, klart.
Jag lyfter upp stenarna och går ut på bryggan. Längst ut. Där.
Ett, två, tre.

Min resa tog lite längre tid än mammas, men jag kom också fram tillslut.
Anna

Smuts

Det är kallt.
    Golvet är hårt och obekvämt, och axeln känns öm efter att ha legat på den. Detsamma känns om höften. Med bara ett nattlinne är det kallt att ligga där, men jag vill inte dra ner täcket från sängen för att värma mig. Om det gör mig sjuk blir jag tacksam.
    Smutsigt är det. Det gör detsamma hur många gånger nattlinnet tvättas, eller golvet dammsugs, det är smutsigt. Det går inte att ta bort, det kommer aldrig att bli rent.
    Inte jag heller kommer någonsin att bli ren, hur många gånger jag än tvättar mig. Ögonblicket jag blev smutsig kunde jag aldrig bli av med det. Det sitter fast i allt och kommer inte bort. Och smutsigare blir jag som tiden går. Smutsigare.
    Jag tar av mig nattlinnet. En skakning går igenom min kropp och jag biter ihop tänderna. Med armarna i kors över min byst försöker jag värma mig själv i ett hopplöst försök.
    Det är inte första gången jag ligger här. Jag började aldrig räkna, men det är otaligt många gånger ändå. Ungefär lika många gånger som han kommit, men troligen inte fullt så många.
    Jag är 14 år gammal och bor i ett radhus i en förort till Göteborg. Min mamma och pappa är inga speciella, men har en inkomst som kunde ge oss mer än en lägenhet. Jag har en sex är äldre storebror som fortfarande bor hos oss och ja, - det heter våldtagen, heller hur? - jag blev våldtagen för första gången när jag var 10 år av min storebror, andra gången av min pappa.
    Jag börjar skaka i hela kroppen och kan inte få det att sluta.
    Går det i familjen? Jag har ingen aning, men varken pappa eller storebror har något emot av att dela. De senaste fyra åren har mammas jobb gjort att hon sällan är hemma på vardagarna, medans pappa jobbar på ett lokalt kontor ett par kvarter bort. Jag vet inte om mamma vet om pappa och storebror våldtar mig, men om hon gör det, gör inget åt saken. Jag har sett pappa slå mamma flera gånger, så kanske har hon någon anledning till varför hon inte säger nåt.
    Axeln bultar och där de slagit mig växer smärtan starkare för varje ögonblick som går, samtidigt som kylan långsamt bedöver mig inifrån. Ruttnar jag kanske? Jag kan tänka mig det. Jag ruttnar inifrån och ut, eller utifrån och in? Hela armen har domnat av kylan som växande rör sig ut i resten av kroppen.
    När jag blir stor ska jag flytta hemifrån. Kanske. Kommer pappa tillåta det? Kommer de att lämna mig ifred? Jag vill inte förstöra min familj. De är det enda jag har, och vad gör saken bättre om andra får reda på att jag blivit våldtagen? Vad skulle mina klasskompisars reaktion vara? De kommer inte komma i närheten av mig. Tänk om när jag skaffar jobb så kommer de där att veta vad som hänt med mig och jag inte får jobbet? Eller om jag får det och de som jag arbetar med står och viskar bakom ryggen på mig och det? Jag skulle inte klara av det.
    Jag kommer att stanna här för alltid. Kanske. Troligen. Hela mitt liv får jag leva med att vara deras hora om jag inte säger det till någon, eller så kommer jag vara helt avskuren från resten av världen om jag gör det.
    Nu har kylan snart kommit ut i hela kroppen. Att skära i handlederna är kanske lite för kliché, men det behövs varmvatten i skärsåren för att inte blodådrorna ska stänga sig själva så att man dör.

    Naken på golvet med handen i vatten och blod som rinner ut runt omkring mig ser det ut som om jag blir omfamnad av det mörker som sakta tar mig i sin famn. Jagar bort mitt lidande och bedövar den smärta jag för alltid skulle lidit av.
    Det är inget mörker, döden. Det är den befriare i vit rustning som räddar mig från mörkret.
                                                                                                       Anna

Djungle

I am not alone
for hunters there always more
destiny made unclear
no one knows who survives
forrest can hide
as easily it blinds
we are many for little prey

Fixed eyes on unknowing prey
slowly closing in upon
eating from earth
it lives to provide
me it gives hope
for surviving is possibility
jumping out in open I attack

Feasting on mine
pray shared with my mate
it bestow life
for we will outlive
satisfied we walk away
presenting others with vitality
yet we have to die

                                                                                                        Anna

Savannah

Laying low in silence
my stomach in mud
yellow grass around me
I see little but sense
arrow in hand
bow in other
eyes on target I charge

Legs pulling me forth
I hunt by instinct
animal sensing
me it runs from
shooting from drawn arrow
I feel it hit with power
surrending it falls on hard ground

Extracting arrow from chest
surge of victory fill my pride
lungs heaving rapidly
calm fills my mind
surviving will fall on me
who wildness has chosen
for I am hunter

                                                                                                             Anna